Två år har gått, drygt…

Det blir inte så mycket tid över till reflektion och skrivande… Men nu är de två år och dryga månaden och de kan leka En stund utan att jag behöver sitta med.

Det har varit intensivt, minst sagt. Men nu känns det som att vi kommit till en ”turning point”. Allt har lugnat ner sig litegrann när det gäller förlorad sömn och att man måste vara på ”sin vakt hela tiden”.

Vi sover fortfarande i varsitt rum med varsin tvilling. Jag är så tacksam att vi hela tiden haft rum för det. Annars hade jag nog blivit tokig – på riktigt. Alicia är vårt energiknippe och är inte stilla många sekunder – inte ens på natten. Men hon ger också mycket kärlek – särskilt till sin mamma. Hon är så bra på att leka tillsammans med andra och är inte lika bra på att leka ensam. En riktig bolltalang är hon också, enligt hennes far.

Olivia är vår räddning. Skulle hon varit själv skulle vi säkert sagt att ”bevistades var så mysig och enkel”. Hon kan leka själv, sitter och pratar med och är alltid glad (förutom när hon är skitförbannad).

Jag minns spädbarnstiden med en klump i magen. Jag var så sjukt trött jämt. Det var alltid någon som ville ha mat, bajs i blöjan eller som grät av någon annan anledning. Det var omöjligt att trösta båda samtidigt. De sov aldrig samtidigt på dagen och allt vara bara som ett enda stort kaos. Så klart de var jättesöta och jag älskar dem till döds.

Från och med i somras har vi kunnat njuta mer av våra mirakel. Nu kan de till och med leka tillsamman några minuter. Det är fantastiskt att ha tvillingar. Speciellt att ha två som alltid kommer att ha varandra. De trivs på förskolan och saknar varandra när den ena är hemma och är sjuk. De har olika personligheter och är ”bara” syskonlika till utseendet.

Det är såå skönt nu när de börjat berätta vad de vill, eller inte vill. Så häftigt att höra deras röster och se hur de växer till små flickor 😍.

Förutom att vi växt till oss som familj har vi även haft en vattenskada som tog 6 månader att fixa (fick bo i hyrt hus), jag har fyllt 40 (så det blir inga fler barn) och min pappa har gått bort i cancer 💔(kämpade nästan tre år och hans bortgång krossade mitt hjärta – jag var pappas flicka). Det har varit ett minst sagt intensivt år med många motgångar, men också många fina stunder ❤️.

Men idag vaknade jag pigg och vi ska ha en fin dag efter en veckas sjukstuga (höstblåsor och feber). Hoppas alla har en mysig helg.

Jag har inte varit inne här på ett tag, så STORT grattis till alla som blivit gravida med både nr ett och två ❤️.

Kram

Reflektion

Sommaren är här och vi har fått fira midsommar med våra två mirakel. En dröm blev sann. Högtiderna har fått mening igen. Vi är så sjukt tacksamma och jag kan fortfarande titta på flickorna och nypa mig i armen och fråga mig själv: Är det här verkligen våra barn?

Åren av ofrivillig barnlöshet är över. Men ärren kommer alltid finnas kvar – på gott och ont. Jag hoppas att jag fått mer förståelse för människor som har det jobbigt. Att jag vågar fråga, vågar fortsätta vara vän, vågar ta i det som är jobbigt, vågar och orka ta hand om och lyssna. Jag tänker att det är som med mobbing – det är individens känslor som spelar roll. Är jag barnlös ofrivilligt och tycker att det är svårt och jobbigt så är det så. Ingen annan kan ändra på det. Man blir annorlunda när man går igenom något svårt, man tappar lite kontroll på sina känslor, på sitt omdöme, på sig själv. Men det måste få vara så. Man kan inte alltid vara på topp.

Jag har under det senaste året tyvärr fått se cancer på nära håll. Hur människor runt omkring drar sig ifrån och inte vågar/orkar vara nära. Hur hen som har cancer blir mer inåtvänd och inte vågar/orkar träffa folk – för att inte få några jobbiga kommentarer eller blickar. Hur en del inte vågar säga hej till någon som mist en nära. Varför? Jag tror att vi har svårt att ta i det svåra. Många av oss är rädda för tårar, för känslor, för reaktioner. Vi vet inte hur vi ska prata, vad vi ska säga eller hur vi ska bete oss. För visst vill vi att allt bara ska vara bra med alla hela tiden?

Vi var öppna med vår ofrivilliga barnlöshet och många av mina vänner förstod och de orkade lyssna, orkade se mig gråta efter misslyckade försök och missfall och orkade vara sig själva. En del hade fullt upp av annat. Ville att vi skulle må bra, men orkade kanske inte förstå. Att försöka få barn, bli gravid och sedan få barn ska ju vara glädjefyllt och spännande från början till slut. Det är det för de flesta. Men för många är det svårt. Man tampas med PCO, med dåliga spermier, med upprepade missfall och upprepade försök av ivf. Men det är fortfarande tabu att tycka synd om sig själv när det gäller detta. Jag vet inte hur många gånger jag hörde: ” Det kommer gå bra tillslut!” Det gjorde det ju, tillslut. Men under tiden mådde jag dåligt. Jag drog mig undan, försökte förklara varför jag mådde dåligt, jag grät, gömde mig under täcket, svor åt de där jävla gravtesten, brottades med rädslan att aldrig få egna barn. Att alltid vara utanför, allergi riktigt förstå barnprat eller vara inkluderad. Det gjorde fruktansvärt ont. För jag visste inte hur framtiden skulle te sig.

Nu har vi barn och vi blir inkluderade i barnprat och middagar, kompisar som inte hört av sig på flera år vill träffa oss. Vilket är roligt och lite, lite konstigt. För jag trodde att man var vänner för sin egen skull, inte för sina barn. Men kanske är det så att nu har vi blivit ”normala” igen. Nu är vi som normen och då är det lättare att umgås. Man slipper tänka på vad man säger. Man får prata barn.

Ångrar jag att vi var så öppna? Nej. Jag kan inte ljuga. Jag måste vara ärlig mot mig själv och jag vill att andra ska få kunskap i hur det kan vara att kämpa med att få barn, få missfall och gå igenom ivf. Jag kunde inte låsas vara glad i flera år, genom 10-11 insättningar. Det hade säkert varit annorlunda om vi blivit gravida på ivf-försök 1. Jag har mist några vänner på vägen. Men så är väl livet. Man går igenom olika saker och på vägen tappar man och man vinner – vänner, erfarenheter, saker …

Livet. Resan. Jag är rikare än någonsin förut. ❤

Nio månader senare…

På onsdag har nio månader gått sedan de kom till världen. A i sin hinnsäck och O som de fick bända ut från bäckenet. 6 veckor tidiga och så små som ett och ett halvt mjölkpaket. Det har varit sjukt jobbiga månader med extremt lite sömn och väldigt mkt praktiska göromål. Ibland har det känts som att det ända jag gör om dagarna är att mata, byta blöjor och vagga någon till söms. Det har nästan tagit knäcken på oss. Men det är helt fantastiskt också, med två spädbarn ❤ Nu leker de lite tillsammans och blir så glada när de ser varandra på morgonen (vi sover ff med varsit barn i skilda sovrum). Jag spricker nästan av kärlek och stolthet, att vi klarat de här nio månaderna – att de blivit så fina, glada och välmående bebisar. All sondmatning, andningslarm, sjukhusbesök, neo, hemsjukvård, vakande nätter, magont och navelbråck, klumpfot och operationer. Allt är värt det, flera gånger om. Tvillingar är dubbel kärlek, men trippelt jobb som jag brukar tänka. De har inte sovit en hel natt ännu. Men det närmar sig. Jag har fått sova sex timmar i rad ett par gånger senaste veckorna och åttamånadersfasen är över verkar det som. 

Ni som kämpar. Kämpa vidare ❤ Ni som väljer att sätta in två – det är helt underbart med tvillingar (men det är jobbigt och man har konstant dåligt samvete för att man inte hinner gosa tillräckligt mkt) ❤❤ Att se kärleken dem emellan är oslagbart! 

Tankar efter första tiden

I förrgår blev tvillingarna åtta veckor. Vi är utskrivna från hemsjukvården, sonderna togs bort för fyra veckor sedan, andningslarmen är borta sedan knappt två veckor och det känns jättebra. Vi försöker komma ifrån 3-timmars intervallerna med matning. Men det är sjukt svårt och nätterna är fortfarande minst sagt tunga. Ibland är de synkade och då går det hyfsat bra, ibland är de inte  synkade och då känns det som om vi inte gör annat än att mata. Vi försöker att en tar båda ett pass, men det är svårt att mata två samtidigt. Ibland är jag så trött att jag tänker att ”nu säger jag upp mig från det här och går härifrån”. Det skulle jag ju aldrig göra. Men det är tufft att inte få sova. 

Vi la ut ett foto på fb två veckor efter födseln och kommentarer som: ”Njut av den här tiden” haglade. Andra tvillingföräldrar skrev: ”Försök att överleva de första månaderna, det blir bättre.” Och det är lite så det känns. Jag älskar tjejerna över allt annat och jag försöker hitta stunder att bara njuta. När vi badar dem, eller när de någon gång faktiskt sovit fyra timmar samtidigt och man efter matningen orkar att bara ligga och mysa en stund. 

Jag är såklart sjukt tacksam över att det till slut funkade för oss. Det tänker jag på varje dag. De är små mirakel. Och på något vis är jag också tacksam över de erfarenheter vi gått igenom tillsammans, det har gjort oss starkare. Ibland kan jag önska att jag levde ännu lite mer medan vi kämpade. Drack lite mer vin tillsammans med kompisar, reste lite mer än vi gjorde och inte oroat mig så mycket, bland annat. Men det gick inte då. Det är lätt att tänka så efteråt och jag skulle blivit arg om någon gett mig de råden. Men ändå. Jag är å andra sidan glad att jag inte helt slutade leva helt, även om det många gånger kändes som om livet stod på paus och jag stod inne i ett glashus och såg världen leva vidare. 

 På sätt och vis är jag också glad att jag blev så pass gammal när jag tillslut fick barn. Även om det är tufft nu så har inte livet ändrats helt. Jag var beredd på att det skulle bli annorlunda över en natt. Vi ville verkligen, verkligen det här och jag har nog aldrig varit så redo för något i hela mitt liv som jag var inför att få barn. Men det är ett heltidsjobb och med tvillingar känns det som två. Jag vet faktiskt inte hur jag ska klara mig när sambon börjar jobba om tre veckor. Men det kommer säkert att ordna sig. 

Vet inte vad jag ville med det här inlägget, bara skriva av mig lite. 

Fortsätt kämpa ni som kämpar. Jag håller tummarna så hårt jag kan! Med facit i hand så är det värt varenda besvikelse, varenda tår, varenda förhoppning och varg ända öre! 

Tre veckor igår!

Idag är tvillingarna tre veckor. Tiden går fort men står ändå stilla. Jag kan fortfarande inte förstå vad som har hänt, samtidigt som allt kring tvillingarna känns fantastiskt och helt underbart. Det känns overkligt och ibland som om vi lånat hem två bebisar att öva på. Samtidigt som jag kan känna sån överväldigande kärlek när jag tittar eller håller i dem.

Ni som inte vill läsa om hur ett KS kan gå till, sluta läs nu.

När jag förstod att det skulle bli ett kejsarsnitt någon gång där på morgontimmarna efter ambulansfärden från DS till SöS började jag darra så fruktansvärt mycket. Det gick inte att få stop på. Jag var först och främst så rädd för ryggmärgsbedövningen. Vilket jag inte alls hade behövt. Det kändes knappt. Narkosläkaren var min hjälte där på morgontimmarna. Hon var så sjukt skicklig. När jag väl låg där och läkarna gjorde i ordning magen, bedövningen höll på att värka och jag darrade som ett asplöv i full storm var hon den som lugnade mig och höll min hand. 04:03 började operationen. 04:07 var båda tvillingarna ute. Det kändes som en halvtimma – minst. Tvilling nr ett satt ordentligt i bäckenet och ville inte komma ut. Samtidigt som tvilling 2 (som hade benen uppe vid revbena) ville ut fortare än kvickt. Två läkare fick hålla tillbaka henne samtidigt som en specialist fick komma in och försöka få ut tvilling ett. Det kändes ungefär som om någon vill gräva ut allt innehåll från bäckenet upp till halsen. Men när jag hörde skriken från tvillingarna och sambon bekräftade att båda mådde bra glömde jag det där ”bökandet”. Full med lugnande, morfin och bedövning kunde jag andas ut och le och få en tår i ögat på samma gång.

När jag några minuter senare var ihopsydd och rullades in till tvillingarna och sambon på neo var känslorna utanpå mig. Jag ser så lycklig ut på korten. Hela den här resan på fyra år var över. De var – ÄR – här. På riktigt. Det ögonblick jag så många gånger drömt om var uppfyllt och det kändes precis så som jag tänkt mig fast upphöjt i 100. De låg där på mitt bröst, så pyttesmå och lena och alldeles röda – helt perfekta. Sen var jag redo att köras ner till uppvaket. Efter att ha varit vaken i mer eller mindre 36 timmar (från första värken) var jag helt slut. Någon gång därnere på uppvaket skrev jag till mamma och pappa: ”Så kom de äntligen. Världens finaste flickor.” Sen somnade jag med tårar i ögonen.

När jag fått mer morfin och bedövningen börjat släppa i benen kördes jag upp till BB och spydde och fick frukost. Sedan kördes jag ner till neo igen och fick hålla dem. Den där första dagen är som i en lycklig dimma. Nästa gång jag vaknade gick jag ner själv med en rullstol som stöd. Snittet har läkt bra från första början och jag var uppe och gick rätt mycket första dagen. Det läker bättre då, eftersom blodcirkulationen kommer igång bättre. Jag vankade fram och tillbaka i korridorerna på BB och upp och ner till neo för att få hålla tjejerna lite innan jag blev trött igen. Så höll det på till fredag morgon (48 timmar senare) då vi fick flytta ner till neo och in med tjejerna.

Neo är speciellt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt. Förlossningen och BB på SöS är fantastiskt bra. Alla var verkligen proffsiga och jag kände mig verkligen omhändertagen. Men Neo… Det är fullt med barnskötare som berättar för dig hur du ska amma, hur du ska byta blöja, hur du ska tvätta ditt barn osv. För att byta blöja måste du ha plasförkläde och plasthandskar. Du måste sprita händerna var du än går, ut och in från salarna och överallt ligger små pyttebebisar med slangar och sladdar uppkopplade mot olika apparater. Du ser mammor som gråter, trötta pappor som sitter och håller sina barn hud mot hud så mycket de bara kan. Bebisar som ligger i kuvöser. Det finns inget som heter privat. Samtidigt är det fantastiskt att det finns. Vi träffade ett par som fött sitt barn i vecka 23. De hade varit på KS i 45 dagar och på SöS i ca 20 dagar. Bebisen hade opererats och mådde hyfsat bra. Uppe på BB satt en mamma en dag och grät i fikarummet, en barnmorska kom fram till henne och frågade hur det skulle kännas att åka hem nu (efter två dagar). Då grät hon ännu mer och sa att hon inte alls var beredd att åka hem för att hon inte fått igång amningen. Allt är ju relativt, men sådant kan få mig att bli lite irriterad. Nu visste ju inte hon att det låg mammor två våningar ner och kämpade för sina små barns liv. Men jag visste och hade lust att säga åt henne hur lycklig hon skulle vara för att få åka hem med sitt barn redan nu. Åh vad jag hade önskat att mina två tjejer hade varit klara att åka hem direkt från BB. Att de hade väntat ett par veckor med att komma ut. Att de hade sluppit andningslarm, syre och hjärt-frekvenslarm och matnings-sond.

De ligger här bredvid mig hemma i soffan. Fortfarande med Apnélarm och sond. Jag längtar tills de tas bort, tills vi är utskrivna från hemsjukvården och får bestämma helt själva hur vi ska sköta våra små flickor. Slippa ta tempen varje dag, slippa väga varje dag, slippa sjuksköterskor, barnskötare och läkare här vareviga dag. Samtidigt är jag så tacksam att det finns, det är fantastiskt att det finns – sjukvården i Sverige är fantastisk när den fungerar så här bra som den gjort för oss. Men då har vi ju också varit prioriterade eftersom det funnits risker genom hela graviditeten, förlossningen och fram tills nu.

Ett stort tack till alla läkare, barnmorskor och sköterskor som hjälpt oss igenom detta. Från Fertilitetscentrum i Stockholmt till MVC Mamma Mia, Spec MVC på DS och Spec gyn på DS till förlossning och BB på DS till Förlossning och BB på SöS och så Neo på SöS – där det arbetar fantastiska människor (om än några som kanske inte är på rätt plats i sitt yrkesliv) och nu hemsjukvården med sin otroliga personal! Vi är inte helt där än, men vi har våra flickor hemma och just nu ser de ut att må bra där de ligger i sitt gemensamma babynest.

Jag kommer aldrig att glömma den här resan vi gjort. 2016 har varit ett speciellt år. Med både sorg (då graviditeten var jobbig till en början med blödningar, en väldigt nära person till mig som jag älskar oerhört mycket kämpar mot cancer och en katt som fick ett dödligt virus och som vi var tvungna avliva) och glädje då vi äntligen fick träffa våra små prinsessor ❤ ❤ 

Så var de här 💗💗

Tvillingarna är här 💗💗 Åkte in till DS för extra kontroll av flöden och livmodertapp i måndags. Blev kvar, livmodertappen var bara 1,1cm och jag var nästan öppen. Dessutom verkade det som att twinsen sparade energi till hjärna och hjärta. Sängbunden och kvar för extra kontroller. Jag får värkar tidig tisdag morgon, får dropp mot dem – som hjälper. Vid kontroll av livmodertapp tisdag morgon visar det sig att den är så gott som utplånad. Vi körs ner till förlossningen ifall att. På kvällen bestäms det att vi ska köras till SöS, för där finns plats på neo. I ambulansen dit börjar värkarna komma, även fast jag har dropp mot just dom. 02:00 bestäms det att jag ska förlösas med kejsarsnitt och 04:06 och 04:07 är de här! Äntligen är våra flickor här 💗💗, i v 33+4. Efter fyra år, nästan på datumet, efter att vi bestämt oss för att börja försöka är de äntligen här. Det är då mkt känslor och så mkt att ta in. 

Det tog 4 äggplock, 10 insättningar och två missfall innan våra ❤️❤️kom. Klyschigt nog tänker vi att ”det var värt det”. De är helt underbara! 

Kramar 

Ett litet inlägg om vår fantastiska sjukvård!

Ni som följer mig på tvillingbloggen vet att vi varit inskrivna på Danderyds BB/kvinnoklinik ett par dagar för observation. Tvilling nr 1 var lite liten enligt tillväxt-UL i torsdags. Ganska så mycket för liten, hon hade inte växt alls. Men så var det detta med att hennes huvud är lite ovalt och då går det egentligen inte att föra in öra-till-öra-mått i datorn för att komma fram till en ungefärlig vikt. Vi fick börja med att göra CTG (och har gjort 7 stycken på två dygn) för att kolla hjärtljud och mina sammandragningar. Jag har tagit kortisonsprutor för att deras lungor ska utvecklas snabbare (ifall att de beslutar att de ska komma ut med KS snart) och jag har fått brickanylspruta i låret för sammandragningarna. Så har jag gjort Gynundersökningar och VUL för att kolla livmodertappen – som också den är för kort 1,4 cm. Jag har tagit blodprover och tester för att kolla blodvärden och andra infektioner – ifall att de skulle påverka tillväxten. Så fick vi göra ett till tillväxtultraljud där de mätte om tvilling nr 2 och la in omkretsen av huvudet i beräkningarna av vikten. Vilket gav ett resultat på -25% istället för – 40%. Vilket gör henne till en ”mer normal liten bebis”.

Vi blev utskrivna igår eftermiddag, men ska tillbaka idag för att göra ett till RUL på tvilling två. För att säkert se så att alla organ fungerar som de ska. Det vill de göra en dubbelcheck på nu när de ska besluta om de ska få stanna inne eller bli utplockade. Läkaren förrgår kollade igenom hjärta, hjärna och alla flöden och det såg bra ut.

Imorgon blir det samtal med läkaren igen och då ska de ha diskuterat alla resultat och utifrån det bestämma huruvida de ska plocka ut tvillingarna eller inte. Jag tror att de kommer vänta ett par veckor till med det – eller tills livmodertappen ger vika.

Nu kommer poängen med det här inlägget 🙂 Vilken sjukvård vi har här! Alla vi träffat sedan i torsdags, på SpecMVC, på förlossningen och på BB har varit helt fantastiska. Vi har känt oss lugna, väl mottagna, fått fråga frågor och framförallt har vi känt oss trygga. Det var lugnt uppe på BB. Både barnmorskorna, läkarna och undersköterskorna har varit så lugna och trevliga/glada/professionella hela tiden. Märkte ingenting av den stress som många upplever. Nu vet jag att sommarstressen är över och att det inte föds lika många bebisar som i juni/juli. Men ändå. De tog sig tid, de analyserar och lyssnar. Allt för att vi inte ska vara för oroliga.

En annan sak en BM sa en natt när jag vi gjorde CTG 10:30-11:30 och sedan 5:00-6:30 och efter det en gynundersökning samt VUL (det gör lite halvt ont med de där instrumenten när man är gravid och svullen och skör där nere) var att jag inte klagade något. Då fick jag även sprutan med brickanyl och hade tagit en hel del  prover under dagen. Men vad ska jag klaga på? Att vissa saker gör ont? Att jag måste ta en massa tester? Eller att vi måste ligga över på BB? När allt de vill är att kolla så tvillingarna mår bra? Kanske är vi IVF-patienter vana vida att slussas runt, åka berg-och-dalbana och inte veta riktigt vad som händer. Vi är vana vid sprutor och undersökningar.

En stor eloge till Danderyds personal på BB, förlossning och specialMVC! Ni är hjältar!

En tvillingblogg!

Så har jag äntligen startat en blogg om tvillinggraviditet. Jag känner att jag har behov av att skriva av mig. Men vill inte göra det här, i min IVF-blogg – eftersom det är just en IVF-blogg. Så nästa inlägg här blir när bebisarna är födda, sedan lägger jag den här bloggen till sidan helt. OM vi nu, mot all förmodan, skulle göra syskonförsök – då tar jag upp den igen. Eller om jag får för mig att skriva ett inlägg om tiden efter IVF och graviditet och tankar om hur det kan kännas när man ”är i mål” så att säga. Eller om det värsta händer nu i sluttampen…(peppar, peppar).

Jag har svårt att släppa IVF-åren. Tänker på våran kamp, alla tårar, känslor, sorg, hoppfullheten, glädjen vid pluss och så ner i djupet igen då det blev missfall. De kommer nog alltid vara en del av mig, jag hoppas det, för det har givit mig en annan syn på hur man kan vara en bra medmänniska till de i ens närhet som har det svårt på något sätt (hoppas jag).
Bloggen och andra har hjälpt mig mycket i den här bergochdalbanan. Och IVF-gruppen såklart. Det är verkligen en förmån att kunna prata med andra i samma situation – både på nätet och IRL!

Om man vill följa vår fortsatta resa: tvillingsite.wordpress.com

Jag fortsätter att hålla tummarna för alla er som kämpar därute och kommer att fortsätta att följa oss.

KRAMAR

Att vänta tvillingar…vecka 30 (29+4)

Kortet är från v 29 (28+5)

Har funderat på om jag skulle rekommendera någon att sätta in två embryon. Det är svårt. Jag kan bättre förstå nu varför de inte vill sätta in två förrän man gjort ett antal försök och ”kommit upp lite i åren”. Förutom riskerna med en tvillinggraviditet, som ex havandeskapsförgiftning, så är det tungt. Nu, i vecka 30 är jag lika stor som jag skulle ha varit i vecka 40 med en (och min mage följer den kurvan). Jag förstår att man i slutet av graviditeten är rätt trött på att vara gravid. Har aldrig riktigt haft de där veckorna då gravidsymptomen minskar och man känner sig pigg. Den här graviditeten har dessutom kantats av blödning och väldigt tidiga sammandragningar. Vilket är vanligt vid tvillinggraviditet. Men den oron på alla oro som kommer av IVF och missfall.. Jag har ändå haft tur som inte har foglossning eller halsbränna!

MEN sedan är det också något alldeles speciellt att vänta två. Att ha två bebisar i magen som ligger och sparkar. Den ena ovanför naveln och den andra nere vid kissblåsan. ”Jackpot”, som min sambo kallar det. Två mirakel. Jag kunde inte önska något mer. Det känns fantastiskt och nu vågar jag skriva det och ibland känna det. De kommer (förhoppningsvis) alltid ha varandra och även om det kan vara sjukt jobbigt de första veckorna med amning, byte av blöjor osv så vittnar många tvillingföräldrar vi pratat med om att de senare har väldigt mycket nytta av varandra. Vilket kan göra det enklare för föräldrarna, exempelvis när de börjar leka tillsammans. Så det är klart att de positiva överväger det negativa. Jag skulle inte göra någonting annorlunda. För varje dag blir jag mer och mer nyfiken på vilka det är som ligger därinne. Jag vill träffa dem snart. Våra små tjejer.

Inatt sov jag sittandes. De turades om att liksom stretcha upp sina huvuden mot revbenen. En på varsin sida. Den ena har ju rumpan ner och och huvudet upp mot revbenen och den andra ligger på tvären längs med revbenen. Jag kan fortfarande inte förstå att det är ett litet huvud eller små händer jag känner därunder. Den (”tvåan”) som ligger längs med revbenen är ganska flitig på att banka sina händer uppåt. Då bankar jag försiktigt tillbaka med ett finger och då bankar hon tillbaka. Så kan vi hålla på en stund 🙂 Den andra (”ettan”) ligger mer inåtvänd med moderkakan utåt, så henne känner jag inte lika väl när hon sparkar. Däremot börjar hennes sparkar mot urinblåsan bli riktigt hårda.

Om två veckor och tre dagar, vecka 33, räknas de som för tidigt födda (inte mycket för tidigt eller extremt mycket för tidigt) och det är ca 99% som klarar sig i världen utanför. Då ska vi göra ett till ultraljud med läkare för att sedan bestämma om det blir kejsarsnitt eller inte. Jag börjar nästan hoppas på kejsarsnitt. Har läst en hel del nu om både kejsarsnitt och vaginal födsel och kan inte komma fram till vad som är bäst för mig och mina bebisar. Det får nog bli upp till läkaren.

Jag kan ju inte jämföra det här med något annat. Men nu längtar jag tills de kommer ut och kan sparka fritt, röra på sig fritt och växa utanför magen. Jag är nog så beredd man kan bli på att bli mamma. På torsdag blir jag sjukskriven igen. Efter det blir det bara en lång väntan känns det som. Men har jag väntat i 3,5 år så är väl inte några veckor så mycket!?!

Det är speciellt att vänta barn efter IVF. Även om oron och overklighetskänslan finns där även om man inte gått igenom IVF och allt vad det innebär, så är det annorlunda på det sättet att man inte tar något för givet. ”Grattis” till graviditeten betyder inte samma sak. När de är ute, då kan jag ta de där grattishälsningarna på allvar. Först DÅ är det på riktigt. Det är som att det inte riktigt händer, trots alla sparkar och bevis på liv därinne. Trots Ultraljud som visar att allt är som det ska. Trots fina hjärtslag så kommer jag nog inte riktigt, helt tro på det här förrän de är här. ❤

Kom ihåg alla som kämpar därute: De allra flesta som genomgår IVF får ett barn tillslut!

Kram ❤

Tankar, oro och tillväxt-UL

Jag tänker mycket på tiden då vi försökte bli gravida – det är snart fyra år sedan vi slängde de förbaskade kondomerna i papperskorgen och sa: ”Det får bli när det blir”. Nästan ett år gick – ingenting. Då fick vi rådet från ett par vänner att använda ägglossningstest, samtidigt som mamma läst i tidningen att de som fyllt 35 år bara behövt försöka bli gravida i ett halvår innan de får genomgå en fertilitetsutredning och ställa sig i kö till IVF. Vi bestämde oss direkt att det skulle vi göra. I september är det tre år sedan vi började utredningen, i Gamla stan, hos en privat läkare. Det har varit en lång och dryg resa. Men nu ligger jag här och är gravid – med tvillingar. Overkligt. Så sjukt overkligt. Ibland vaknar jag på morgonen och tror att jag är utan mage – inte en sån panikkänsla över att allt bara var en dröm, utan just av vana. Jag kan också planera in saker som om jag inte vore gravid. Resor, vinkvällar mm.

I apparna står det att det är vanligt att drömma om förlossning och och bebisen som ligger i magen. Det har inte jag gjort en enda gång. Men min sambo drömmer ofta om dem. Det skulle vara mysigt att i alla fall i det undermedvetna få fantisera lite.

Vi har kämpat länge, det finns de som kämpat längre och gått igenom fler behandlingar av olika slag, det vet jag. 4 ägguttag, 10 insättningar och två missfall kan ändå ses som en lång kamp. Även om tiden så i efterhand har gått snabbt. Två år i IVF-bubblan. Snart är den över. Snart kan jag ta ett glas vin utan att få dåligt samvete, dricka kaffe utan att få dåligt samvete, äta onyttiga saker utan ett dåligt samvete… Jag kan börja leva igen, ett annat liv – men ett liv jag har längtat efter. Jag kommer inte känna mig utanför längre.

Igår var vi på tillväxtultraljud. Vi var lite nervösa. Att få reda på att något inte stämmer med en av dem. Den ena är så himla aktiv, medan det är svårt att känna den andra. Men allt såg bra ut. Den ena ligger högt upp, tvärs över magen. Henne känner jag ofta, när hon ligger och stretar, sparkar och boxas. Sover hon någonsin? Den andra ligger med huvudet nedanför revbenen (där den förstnämnda har sina fötter) och har sedan rumpan nedåt. Så det är hon som ligger och använder min urinblåsa som fotboll (nu vet jag att jag känner henne nästan lika ofta). De ligger lite under medelkurvan för enlingsgraviditeter (det finns ingen kurva för tvillingar). Den ena på – 13% och den andra på – 12% och väger 1160g resp 1150g. Vi såg ett virrvarr av händer, fötter, huvuden och ben. Tvärtom från RUL så såg vi alls lika tydligt nu. Men hon konstaterade att det är två tjejer. Vilket är tur, jag har shoppat som en galning på rean (på nätet) och det blir mycket rosa… Även om jag försöker shoppa lite neutrala saker i grått, blått, vitt och svart.

Vi är så gott som klara med inköpslistan nu. Magen börjar bli väldigt stor. Jag får sammandragningar när jag rör mig mer än ett par hundra meter och jag börjar verkligen längta efter förlossningen. Att få träffa de små liven i verkligheten och att få bli av med magen, mina onda revben och mina vattenfyllda händer. Det är lyx att få vara gravid. Men jag känner inte som så många andra beskriver det: att jag är vacker, någon form av eufori eller att jag skulle vilja vara gravid snart igen. Jag borde går runt och dansa på små rosa moln (när jag tänker på tjejerna känner jag så, men inte av själva graviditeten…). Jag vill helst inte gå ut bland folk, för jag tycker att alla tittar. Jag känner mig snarare som Fiona – Shreks fru – än vackert gravid. Ändå har jag, som mamma säger: ”en fin, rund mage” och har egentligen inte gått upp något mer än just magen. När man är gravid med tvillingar ska man helst gå upp 16 kg, har jag läst någonstans. Jag har gått upp 10-11 nu, så det kommer nog landa på en 16 kg tillslut.

Sen är det klart att det är superhäftigt att känna dom sparka, röra sig och leva om därinne. Känna att det bara är några millimeter mellan mig och dem. Det är högst 8 och en halv vecka kvar nu, tills jag blir mamma! Om drygt tre veckor ska vi göra UL med läkare och sedan avgöra om det blir vaginalt eller kejsarsnitt. Det beror ju så klart mycket på om ”ettan” vill vända sitt lilla huvud neråt igen…

Kram ❤