Åldersnojja!

Jag blir 37 år i år. Trettiosju år! Det är helt galet, jag känner mig fortfarande som högst trettio. Vart tog tiden vägen? När jag började på mitt jobb för tio år sedan (!!!) var jag yngst och jag var bland de yngsta länge. Jag tror nämligen fortfarande att jag är bland de yngsta. Det är jag inte kan jag meddela (som tur är, för annars skulle medelåldern på jobbet vara ganska så gammal och det är ju alltid bra med en mix). Egentligen har jag ingen ålderskris, jag kan tycka att det kan vara lite skönt att bli äldre. Man får mer pondus och respekt (trots mina 163 cm inbillar jag mig det i alla fall), man får mer självkänsla och vet ofta hur man ska göra i lite mer komplicerade situationer. Jag är inte lika rädd för medarbetarsamtal, att tala inför folk eller att säga mina åsikter – som jag var för så där en tio år sedan eller innan jag fyllde trettio. Sedan försöker jag leva efter måttot ”Man är så gammal man känner sig eller gör sig. Åldern sitter inte i åren.”

Men jag har åldersnojja när det gäller att få barn. För där spelar åldern roll hur man än vrider och vänder på det. Förmodligen en större faktor när man har diagnosen ”oförklarad infertilitet”. Vad jag än läser om fertilitet, ofrivillig barnlöshet, IVF osv så kommer man aldrig ifrån att fertiligeteten går ner efter 35. Det står ofta: ”Fertiliteten går ner markant efter 35” – även om det bara är ett par procent. Jag har inga barn, jag har dessutom jäkligt svårt för att bli gravid och jag är nästan sist av alla de som jag vuxit upp med – som är i samma ålder som jag – med att skaffa barn. Så JA, jag har åldersnojja. När ruvning efter ruvning går åt pipsvängen är åldern det som gör mig mest ledsen, stressad och rädd. Nu vet jag ju att ett embryo kan fästa och det är superpositivt, men när embryot efter inte ville fästa då fick jag riktig panik över min ålder. Många av mina jämngamla kompisar , som jag känt sedan grundskolan, har redan två barn eller väntar sitt andra, en del väntar sitt första barn. Det gör mig också stressad. Jättestressad.

Men så pratade jag med en väldigt gullig barnmorska på kliniken i torsdag, inför min nästa insättning av blastocyt i naturlig cykel. Hon beklagade att det inte funkat den här gången och då var jag tvungen att säga att min största ångest är min ålder. Då sa hon: ”I våra ögon så är du inte alls gammal. Du är ung enligt oss. Så det behöver du absolut inte tänka på!” Det var så otroligt skönt att höra. Jag vet inte om de har standardfraser som de säger till oss patienter, men det hjälper hur som helst. Man får ju heller inte glömma att de vet hur äggreserv, livmoder och allt det där ser ut. Jag har ju ändå turen, i allt det här, att ha en bra äggreserv.

Men jag blir ändå lite stressad över att jag kommer att vara 37 år när jag blir mamma, eller 38 eller 39 eller 40 år. När jag var liten hade jag tänkt mig att skaffa fösta barnet vid sisodär en 27 års ålder – precis som min egen mamma var. Sedan ändrade jag det till 30 och sedan 35 år. 35 år känns som en bra ålder att bli mamma tycker jag. Vi började försöka när vi var 34 år. Det berodde ju mest på att vi träffades när vi var 33. Men också att jag inte känt mig redo att bli mamma. Jag har velat göra så mycket. Plugga, bo utomlands, skaffa mig en bra ekonomi, ett bra boende och utvecklas som människa. Allt det där klassiska som de skriver om när de förklarar varför vi (i Sverige, men kanske speciellt i Stockholm) skaffar första barnet senare och senare. Jag ångrar ingenting. Jag ångrar inte att jag pluggade, pluggade utomlands, var Au Pair i USA, gjort lite bostadskarriär, skaffade en stadig ekonomi, provade mig fram lite innan jag träffade rätt man, levde livet och hittade mig själv. Jag skulle säkert ha blivit en bra mamma när jag var 28 eller 30. Men då var jag inte lika trygg i mig själv, jag hade inte lika stadiga karriär, jag hade inte lyckats så bra på jobbet som jag gjort de senaste åren eller kunnat sälja och köpa lägenheter som jag gjort. Så jag ångrar inte det liv jag lev. Men nu känner jag verkligen att det är dags att bli mamma. Hela jag längtar efter det. Jag är så redo och därför är jag stressad över min ålder och det är därför jag blir så otroligt besviken och ledsen varje försök som misslyckas. Det är därför jag blir avundsjuk på alla som blir gravida…

Trevlig söndag!