Gravidmagar i massor!

Ska försöka att inte skriva det här inlägget alltför rörigt. Det rör sig så mycket tankar i mitt huvud nu att jag måste få ut dem någonstans. Det passar sig ju ganska så bra här 🙂

Jag räknade ut igår att under det här året som vi varit ”IVF-are” så har 12 stycken (säkerligen någon mer som jag inte kommer ihåg i skrivandets stund) i min absoluta närhet blivit gravida. Aldrig har jag känt så många som varit gravida samtidigt. Det har liksom kommit lite pö om pö innan. Efter att ha gjort 6 insättningar och haft ett missfall känns det orättvist. Ja, det gör det, det kan jag erkänna. Förutom att själva misslyckanden för med sig en stor oro ifall det någonsin ska fungera och att vi kanske måste punga ut med hundratusentals kronor innan det kanske blir en ”riktig” graviditet så får man ta så mycket onödig ”information” från alla möjliga håll.

Jag tog alldeles nyss bort min Instagram-app från min iPhone. För att de senaste dagarna har alldeles för många bilder på ultraljud eller gravidmagar ploppat upp. Vad jag tycker om det är en sida av det. Jag tycker att det är för privat för att visa för alla sina vänner på FB eller Insta. Varför ska hela min omvärld tvingas se en mage om och om igen? Eller insidan av min mage? Jag kan förstå alla hormoner och känslor och viljan att få ”likes” och visa upp just sin gravid-lycka. Jag har ändå varit gravid i nio veckor och har fått en del av allt det där. Ja, kanske inte magen – den var mest uppsvullen. Men jag tänkte alltid: ”Jag ska aldrig ta kort på min mage eller visa mina ultraljudsbilder för omvärlden.” Det är för mig och mina närmaste och de som bryr sig är förmodligen bara mamma och pappa… Andra effekten av detta är ju just det att vi som gör IVF och är ofrivilligt barnlösa (kanske inte alla – men de flesta av oss som gått igenom några insättningar) blir så ledsna av de här bilderna. Det är som att få en kniv i hjärtat varje gång de dyker upp. Man är dessutom aldrig förberedd. Nej, det är inte så att man missunnar någon annan sin lycka. Men man blir påmind om känslan att vara misslyckad, man blir påmind om känslan av besvikelse, hopp och förtvivlan, den längtan man går och bär på. Alla de känslor som man dagligen försöker trycka bort – för att klara av att jobba, umgås med vänner, vara sig själv och försöka vara lite lycklig, försöka glömma för bara några timmar att man är just ofrivilligt barnlös.

Nej, man kan inte be alla att sluta lägga ut de här bilderna. Även om jag tycker att man nästan kan kräva av sina närmaste att hålla det så långt bort från mig som möjligt. Så jag tar bort alla sociala medier jag kan.

I mitt arbetsrum sitter vi flera stycken. Närmast mig sitter en tjej som är några yngre. Hon väntar sitt andra barn. Jag har misstänkt det i någon månad, men såklart inte frågat. Det har varit skönt att vara förberedd på att det en dag ska komma ett ”erkännande” av detta och det gjorde det igår. Jag var inte där och känner stor lättnad över detta. För jag kan inte förmå mig att säga grattis. Känner mig elak. Men jag kan inte. Jag kan inte le och låsas vara glad för hennes skull när jag bara känner att det är så orättvist. Det är ju inte hennes fel. Hon är jättegullig och väldigt diskret. Ingen som sitter och pratar högt om det i arbetsrummet eller i fikarummet. Men det är liksom alla andra jag är rädd för. För de tänker ju inte på att jag är ofrivilligt barnlös. De tänker inte på att jag sitter där och bara vill gråta när de börjar ställa frågor och är nyfikna på graviditeten – och de är ju de flesta tjejer. Det har jag aldrig varit, så det kanske är därför det blir lite extra tråkigt…

Så vad gör man? Hur hanterar man det här? För jag tror att de flesta tänker att jag borde vara glad, att man är självisk när man inte kan vara glad för någon annans skull. Eftersom det inte syns på mig att jag hela tiden lider av det här – att vara ofrivilligt barnlös – så är det inget som andra behöver tänka på. Hade jag haft en sjukdom som syntes på mig så hade folk runt omkring tänkt på hur de beter sig, hur de pratar. De kanske hade frågat lite då och då hur det är med mig. Om jag tycker det är jobbigt att se andra gravida. Fråga om de kan göra något. Om jag är trött eller ledsen. Om jag behöver prata eller komma ut och göra något kul. Men ingen pratar om det. Ingen verkar vara intresserad. Det sårar mig. Inte ens de som står mig allra närmast (jo, ett par gör faktiskt det – stor kram till er) frågar hur jag känner mig nu när vänner i min närhet är gravida, blir gravida. Det är nästan ingen (förutom de här två) som ringer och undrar hur jag mår, hur det känns. Om man frågar hur sista insättningen gick blir kommentaren tillbaka: ”Ja, men vi håller tummarna för nästa gång.” Sen är det ur världen.

Jag märker hur jag mer mer kryper bort från världen. Hur jag mer och mer vill vara ensam. För det är där jag är som tryggast. Där kan inga dumma kommentarer nå mig och inga blickar kan se mig. Ingen behöver anstränga sig för att få mig på bättre humör eller fråga frågor som de inte orkar höra svaren på. Det är som att folk blir stressade, vet inte hur de ska vara, vet inte hur de ska säga och bete sig när man börjar prata om de. Det är som om de så snabbt som möjligt vill komma ifrån ämnet. Som att de är rädda för att jag ska börja gråta. Jag vet inte.

Om man vänder på det: Jag skulle ju vilja säga att jag är en person som vill vara där när någon i min närhet har problem. Men det är klart att det är svårt. Man vet inte riktigt hur man ska bete sig, vad man ska säga och hur man kan hjälpa. Men en sak har jag lärt mig och det är att fråga: ”Vad kan jag göra?” ”Hur vill du at jag ska bete mig?” ”Hur kan jag vara ett stöd?”.

Det är faktiskt synd om oss. Någonstans har jag läst att det här med oförklarlig infertilitet klassas som en sjukdom (Vet inte om det stämmer??). Så vi kan kräva att inte behöva lyssna om långa utläggningar om graviditeter. Vi kan kräva att våra närmaste tänker på vad de pratar om. För det är ju faktiskt mer synd om mig än om de som är gravida eller har barn (just i den här frågan). Hur mycket de än vill hävda att deras graviditet är viktigast just nu, eller att eftersom deras barn faktiskt lever så är deras barn viktigast. Det är klart att de är viktigast för dom. Men det är mer synd om mig, om oss som väntar – längtar – lider. Oförklarlig infertilitet/ofrivillig barnlöshet är något jag inte skulle önska min värsta ovän. Det är hemskt både fysiskt och psykiskt och jag skulle önska att det fanns mer kunskap i ämnet. Att fler skulle förstå hur fruktansvärt jobbigt det är.

Nu blev det långt och rörigt….:) Men är det någon som känner igen sig? Beter sig folk så här för att det fortfarande är tabu att prata om ofrivillig barnlöshet och IVF? Eller är det okunskap?

Ha en bra dag!¨

Kram